barnawartid

Vi håller i alla fall på att skriva krönikor i skolan och eftersom min blev ganska uppskattad så tänkte jag att även mina käre bloggläsare har lust att läsa den. Lämna gärna någon liten kreativ åsikt är ni gulliga!

Cirka hundrafemtioelva sorters beslutsångest

I morse när jag hoppade på tuben i bästa svängen Hökarängen kastades jag direkt in i ett minirace för den enda tomma sittplatsen. Jag vann med en knapp seger över den där blekfete mannen, han med de alldeles för stora hörlurarna. Jag kunde känna hans irriterade blick på mig när jag bytte låt på ipoden och hörlurarna hånfullt skrek ut ”weeeeee are the champions my frieeends dun dun dun”.

Med ett triumferande leende bytta jag istället fokus till tjejen framför mig. Hon är en sån där filur som man är hundra procent säker på att man har stött på förut, och det enda du kan tänka är; vart fan har jag sett henne förut?!  Var det hon som den där polaren presenterade mig för, för några veckor sen?  Var det henne jag träffade på den där spelningen i Tjotahejti som jag blev meddragen på för att se det där värdelösa bandet med den snygga trummisen? Eller var det kanske hon som jag träffade i kön till allsång på Skansen i somras? Jag kunde verkligen inte placera henne.

Till den stora beslutsångestdrypande frågan, Borde man hälsa? Kommer hon veta vem jag är? Kommer hon se mig som en stalker på tunnelbanan som förföljt henne? Kommer hon känna igen mig överhuvudtaget? Ungefär sextiotolv ytterst udda scenarier utspelar sig i highspeed i min skalle. Jag väcktes ur mitt infernaliska grubblande av att hennes väska slår emot mitt ben. ”Ursäkta” sa hon och skyndade sig av i Blåsut. Där gick min beslutsångest precis av på sin station så jag slapp tänka mer på den.

Det är nästan alltid då, när man sitter som mest insjunken i sina egna tankar och funderar på vad som hänt om man hade vågat säga hej som man hör ett ”diskret” harklande bakom sig. Å då står hon där, den där tanten med sin ljusrosa kappa med matchande hatt och sin lilla pistagegröna pudel i famnen. Hon som har lika fullt fungerande ben som mig men ändå måste sitta ner bara för att hon är över sjuttio och har superkraften att kunna få vem som helst att resa sig.

Jag reser mig jättegärna, jag är väluppfostrad. Dock reser jag mig oftast av princip inte försen någon frågar mig. Det är ju lika enkelt för henne att fråga om hon får sitta, som jag förväntar mig att man gör om man vill sitta, som det är för mig att fråga. Trots mina principer och trots att jag sitter och funderar på ifall hennes svaghet också är kryptonit så får jag den där beslutsångesten.  Är man en dålig människa som inte frågar ifall en äldre människa vill sitta ner på tunnelbanan? Har jag rätt med mina principer? Kommer hon bussa sin pudel på mig ifall jag inte reser mig? Äsch! Jag reser mig och frågar lydigt ifall hon vill sitta. ”Men tack lilla vän” säger hon med ett nöjt leende medans jag nu får stå upp med min två ton tunga väska för att jag inte heter Agde och är sjuttio plus.

Nu blir det jobbigt. Tunnelbanan är totalt fullpackad så där så att man nätt och jämt kan andas. Så till det jobbigaste beslutet som en tunnelbaneåkare måste ta. Ska man försöka tränga sig fram till dörrarna nu redan två stationer innan sitt mål eller kommer man att lyckas ta sig förbi folkmassan på rätt station. Den situationen tror jag kan ge vilken människa som helst Ångest. Kommer jag verkligen hinna av?

Mina slutgiltiga funderingar är egentligen; skulle världen verkligen gå under ifall du råkar åka en station för långt? Svar nej. Kommer den där kärringen med hunden dö om hon inte får sitta ner? Svar nej. Kommer löpsedlarna skriva om dig för att du råkar hälsa på fel person? Svar nej. Våga slänga din jävla skit ångest i närmaste papperskorg tillsammans med din färdiglästa metro. Våga göra ”fel”. Våga ta det lite lugnt. Så även fast det finns hundrafemtioelva sorters beslutsångest, våga chansa lite! Våga så ska du se att livet blir lite intressantare. Vem vet, kanske är det ditt livs kärlek du råkar hälsa på nästa gång?